Vilgot Fogelin berättar
fortsättning
Här är ett hål,- det är på Johansa i Brunnsgården, “Alebäcka” kallat ty han var kommen från Alebäcken- där är ett litet hål, det blir då böter 3 styver= 1/2 öre- så skriver häradsdomaren upp namn och fel. Så fortsättes å dito man, ett större hål, här går gässa ju igenom. Det blir då 6 styver i böter och så undan för undan. Men så var lille Anders- det kallades Eriksdalarn när han var liten- och en till, det var Lars Jana Sander. De båda pojkarna voro på allehanda illistiga knep framme och trampade många hål i Alebäcka gärdesgårdslänka och när syningsmännen kommo så blev det ett förskräckligt skrivande och bötfällande å Johannesa hägnader. Det var ifrånsagt på Grannabacken, det är där Linus Jonssons gödselstad ligger, men närmare åt Janssons. Här kallades befolkningen ihop på så vis att det blåstes i grannhornet som jag förut nämnt om. Då visste de så väl Djursätramännen att något angeläget var å
färde och så infunna de sig mangrant på Grannabacken. Minst 14 dagar före hägnadssynen i maj skulle alla fel och hål och brister vara reparerade. Men den stackars Alebäckarn fick så stor bötesskatt så det tog alla kokkärl, sånär på en stekpanna. Då var Alebäckarn tvungen till att skaffa penningar och betala det stora bötesbeloppet, ty de hade inga kärl att koka uti.
Medan byn låg ihop så hade Djursätraborna en stor byorne (galt) som var av den gamla svenska lantrasen med borst på ryggen. Så var de svarta och även brokiga med vitt och gult. Men de voro härdiga och kunde om vintern gräva ner sig i stallgödselstäderna. Denna fargalt hade för vana att gå upp för en hög stentrappa i Brunnsgården hos Svenssons, men där fanns ingen förstuga. Här var en järnklinka till stängsel istället för lås. Den behagade den arga ornen med sin stora mun och långa betar att öppna. Så går han rätt fram och och så reser han sig på bakbenen och lägger frambenen på grythällen och äter havre i bakugnen, som var i torken för att på en hemkvarn beredas till havregryn. Detta gjorde han ofta, ty han gick ständigt ute i bygatan, det är den väg som går upp mot Djurbergs fast den nu är rakare. Så kom en gång en mansperson som de kallade för Pelse-Sven och var stor och stark. “Nu får du allt akta sig Sven för byornen. Tag dig en påk i näven annars så reder du dig inte för honom.” “En påk, sa Sven, ja har la båa hännera i behåll”. “Dä klarar du dej inte mä. “Då, sa Sven, dä va la öj konstigt”. Han gick och mycket riktigt ornen kommer full galopp emot Sven. Han tog isär sina ben så pass mycket så ornen nätt och jämnt kom emellan. Sven passade på och högg tag i de långa borsten och ornen röt och sprang så fradgan rök ur hans glip. “Galoppa du sa Sven, antingen det bär av till Blåkulla eller Helsefur, så sa ja la sitta på.”