Fjärde rotens fattigvård 1883-1915

 Djursätra rote synes ej ha haft någon fattigstuga. De fattiga har utackorderats i gårdarna och de som har haft en stuga att bo i har erhållit hjälp i form ag råg, mjölk, kläder och skodon samt ved och kontanter m.m. Vid sammanträde den 23 oktober 1890 förelåg dock en planlösning till fattighus, men frågan uppsköts tills vidare. Därefter togs ärendet aldrig upp igen. 
Den 29 januari 1883 ”beslutades enhälligt enhälligt att behofven för fattigvårdsunderhållet skall af den bidragsskyldige uttaxeras efter fyrk(?) samt en personell afgift uppbäras af hvarje mantalsfrifven mansperson med 50 öre och för och för hvarje qvinna do 25 öre. Den personella afgiften skall uppbäras endast en gång om året och i februari månad”. 
Vissa svårigheter att få in dessa avgifter förelåg tydligen då man vid sammanträdet i oktober samma år beslutade “att restlängd skall utskrifvas och skickas till kronofogden för att uttaga den personella avgiften till rotens fattigvård af dem som ej betalt den 20 sistlidne februari”.  
Beträffande kallelserna till sammanträdena har en något förtörnad ordförande 1890 nedtecknat följande i protokollet: “Som en del af våra ärade röstberättigade personer uraktlåtit att i rätt tid bära kallelsen till de två senaste sammanträdena, anser stämman nödigt att för sedan förseelse utsätta böter af 5 kr om kallelsen ej skickas utan vidare dröjsmål under den tid af dygnet som dagen räcker, evad sådan förseelse sker af tredska eller försummelse. Stämman beslutade att kallelsen till våra rotestämmor skall anses laglig när den utgått från ordföranden 3 dagar före stämman.” Var sammanträdena hölls finns i protokollen ingen anteckning om.
Man var i Djursätra, som på många andra platser, rädd för att få in folk i roten, som kunde komma att ligga fattigvården till last. Ett förhållande som kunde vara nog så besvärligt för de fattiga. Från ett protokoll med Djursätra rote byamän den 18 nov. 1886 hämtas följande:
”Som till byamännens kunskap kommit att NN fått löfte att å NN:s mark uppföra ett boningshus deri hon sedan ämnade inflytta, så beslöts enhälligt att, enär NN, som är fattig och moder till flera minderåriga barn, vilka hon sjelf ej synes kunna på et tillfredställande sätt försörja samt dessutom är känd för ett mindre godt lefnadssätt, synbarligen kan komma att falla denna rotes fattigvård till last, allvarlige uppmana bemälde NN att icke åt NN upplåta någon byggnadsplats, vid äventyr att roten eljest å sin sida genast hos vederbörande myndighet ingifver ansökan om att NN varder ålagd att ansvara för såväl NN som hennes barns framtida vård och underhåll och skulle utdrag häraf NN genast tillställas.”

I äldre tider fick byarna ansvara för de fattiga, som bodde inom området. I Djursätra by finns ännu i slutet av 1800-talet en viss sammanblandning av byns gemensamma angelägenheter och omsorgen om de fattiga. När de fattigvårdsskyldige i 4 roten var samlade hände det sålunda att man samtidigt beslutade om det s.k. kvarnfallet, samt om fiske i Djuran. Man kan t.ex. läsa följande i ett protokoll från 1885: “Åt L.J.Jansson, P.F. Westling och Fr. Wilh. Wahlström öfverlemnades byamännens rätt till fiske i ån Djuran under tiden från den 1 januari 1886 till samma dag 1891 mot årligt arrende af 3 kronor 50 öre per år och skall detta arrende årligen betalas i påföljande December månad, med rätt för arrendatorerna laga beifran.” I de fall då man skrev särskilda protokoll för “Djursätra Byamän” finns dessa i samma bok omväxlande med protokoll från sammanträden med “4 rotens fattifvårdsskyldige personer”.

NÅGRA ANTECKNINGAR OM KVARNEN OCH “KVARNAFALLET”
Vid